Heavy lies the crown as I cut you down
Jag vet inte varför..
Varje dag det senaste året så har jag fått betala priset för vad jag gjorde, men jag hade inget annat val..
Jag hade inget annat sätt att göra det på, annars hade hon aldrig kommit här ifrån..
Jag mår så djupt dåligt över att jag sårade henne så..
Men vad folk inte inser är hur djupt jag behövde såra mig själv för att göra det, vad jag var tvungen att göra för att få henne här ifrån, för att hon skulle packa sina saker och sticka här ifrån..
Jag har offrat delar av mig själv som aldrig kommer tillbaka, jag blir aldrig densamma igen, för jag tror inte längre på det goda inom mig själv, jag tror inte på något, allt jag vet är att jag inte är den jag brukade vara, och kommer aldrig vara det igen efter allt som hände, och allt jag gjorde..
Jag vet inte vad jag ska göra, eller vad jag ska säga, kan inte säga något till henne, för hon kommer aldrig förstå, det gör inte mina vänner heller..
Men jag vet att hon är lycklig och att hon mår bra nu, det är allt som spelar någon roll i slutändan, det gör det värt det..
Men jag vet inte om detta någonsin försvinner för min del, det finns en helt annan sida till sanningen än vad hon känner till, en sida hon aldrig kommer se..
Den sidan tynger mig, och jag kan inte fly från den..
Jag kan inte gå vidare med det på mina axlar.
För sanningen har två versioner, du hade bara tur och fick den enkla versionen..
The love you left behind..
Jag kommer nog aldrig förlåta mig själv för allt som hände då, jag försöker att övertyga mig själv om att jag inte hade något val, varje dag försöker jag övertyga mig själ om det..
Men jag ljuger fruktansvärt dåligt, kan inte ens ljuga för mig själv..
Jag försatte mig i ett livslångt helvete, och sårade den enda personen jag någonsin verkligen bytt mig om..
Och det känns som en brinnande kniv i hjärtat, en kniv som aldrig försvinner..
Jag vet att saker aldrig kommer bli som dom brukade vara, jag vet att varje gång jag hör hennes röst eller ser henne så kommer jag att påminnas om den där dagen som jag för evigt kommer ångra..
Men jag vet att jag har henne att tacka för väldigt mycket, jag är osäker på om jag varit här om det inte vore för henne..
Men jag vet att jag aldrig kommer vara så lycklig igen..
För nu befinner jag mig i helvete..
Hell is not a place we go when we die, It's a place we create for each other in times of hardship and disaster, based on our political and religious beliefs.
Shift your focus
Folk lägger så mycket tid och energi på att bli omtyckta, dom försöker vara något dom egentligen inte är, varför? fåfänga?
För allt har ett slut, och var händer när mitt liv är slut? Vem kommer att komma ihåg mig? och varför?
Jag tycker inte att det är viktigt att någon tycker om mig och jag kommer inte försöka att vara någon till lags, för dom enda jag vill ska tycka om mig, det är min familj, och dom kommer att komma ihåg mig för den jag är, för allt jag står för och kämpat för.
Och jag ser det som det viktigaste i livet, att man ska lämna ett arv efter sig något att bli ihågkommen för.
För satsar man blint på att endast skaffa sig så mycket vänner som möjligt eller tillfredsställa hela sin omgivning så kommer inte någon komma ihåg dig när din tid på jorden är slut, ett litet tag kommer folk tänka "åh, var inte det han/hon som blabla" när dm hör personens namn, men likt ett eko i en grotta kommer det sakta att klinga ut i tomrummet, vem ska komma ihåg en då?
Jag blir så ledsen när folks största problem och bekymmer är värdsliga ting som när allt kommer omkring, inte spelar någon roll..
En tröja eller ett läppstift kommer inte rädda dig när någon pekar ett vapen mot ditt huvud, såvida du inte råkar vara McGyver, då kanske det kan vara relevant..
Folk i dagens samhälle har ett stort behov av värdsliga ting utan att fundera på vart det leder dom..
Dom kan inte ens stanna upp en sekund för att fundera på vad dom gjort för skillnad för sina medmänniskor.
För i slutändan så spelar det absolut ingen roll om du har 1000 vänner på FB, för jag vågar utlova att ingen av dom kommer vara med dig när du tänker din sista tanke när du dör.
För oavsett hur många som tycker om dig, eller hur många som är där och håller din hand, när du stirrar döden i vitögat så kommer man bara tänka en tanke, och den kommer inte vara ägnad " ååh, dom dök upp"
Nej,,
De kommer vara..
Vad har jag gjort för dom jag älskar?
Jag har varit i situationer där jag likväl hade kunnat dö, rätt många gånger vid det här laget..
Tanken har slagit mig gång på gång..
Vad gör jag med mitt liv egentligen?
Vad kommer jag lämna för arv efter mig?
Det handlar inte om någon "Grand Gesture"
Utan om små saker i ens liv som kommer göra en skillnad för någon annan, att se till att dom som är viktiga för en mår bra och är glada.
En god gärning leder till en annan, så gör åtminstone en god gärning under er livstid.
My greatest misstake
Jag hade det så bra att jag kunde glömma allt som inte var det..
Det var fantastiskt, hur du fick mig att må, hur du alltid var där för mig utan att jag behövde säga något..
Jag hade det så bra att jag aldrig kommer kunna glömma hur jag hade det..
För så kommer jag aldrig ha det igen..
Jag saknar det som var, och funderar på vad jag kan göra nu, för att saker ska bli bättre..
För att min saknas ska bli mindre..
För att hålet i mitt hjärta ska läka..
Men jag finner inga var, bara fler frågor.
Så jag sitter här i min ensamhet med min musik och tänker på dig.
Jag citerar Rudyard Kiplings dikt, "if"
"If you can dream - and not make dreams your master
If you can think - and not make thoughts your aim
If you can meet with triumph and disaster
And treat those two imposters just the same;
If you can bear to hear the truth you've spoken
Twisted by knaves to make a trap for fools,
Or watch the things you gave your life to broken,
And stoop and build 'em up with wornout tools"
Forged in hell
När något byggs upp till en sån styrka, under sådana förhållanden, så kommer det aldrig försvinna.
Jag vet det nu..
Frågan är om insikten kommer för sent eller inte..
Utkast: Nov. 26, 2012
There's an old voice in my head that's holding me back
Well tell her that I miss our little talks
Soon it will be over and buried with our past
We used to play outside when we were young,
And full of life and full of love
Some days I don't know if I am wrong or right
Your mind is playing tricks on you, my dear
Cause though the truth may vary
This ship will carry
Our bodies safe to shore
Don't listen to a word I say
The screams all sound the same
Though the truth may vary
This ship will carry
Our bodies safe to shore
You're gone gone gone away
I watched you disappear
All that's left is a ghost of you
Now we're torn torn torn apart, there's nothing we can do
Just let me go we'll meet again soon
Now wait wait wait for me
Please hang around,I'll see you when I fall asleep
Jag vet att jag inte ska känna så här fortfarande..
Men någonstans där inne så tror jag att jag alltid kommer känna så här, denna sorgen och saknaden..
Jag vet inte vad jag ska göra eller vem jag ska vända mig till..
Det var aldrig så här det skulle bli, men nu är det så här, bara för att jag inte hade något val.
Det är en enorm sorg och saknad, jag känner den varje dag och det kommer jag nog alltid göra, och det kommer ta kål på mig i slutändan..
http://open.spotify.com/track/2ihCaVdNZmnHZWt0fvAM7B
Utkast: Oct. 29, 2012
What I've become is what you'd never want to see me be.
I live a life thats full of filth disgrace and apathy.
I travel down a road that's paved and made with this disease.
So, I'd advise don't waste your time and try to save me.
For the soul of the savior
Mitt namn är Marcus Gustafsson och jag fyller snart 20.
Ändan sedan jag föddes så har jag haft omfattande problem med min hälsa till följd utav min vattenskalle och min cysta på hjärnan, detta har lett till att jag haft mycket huvudvärk och missat mycket i skolan, jag har alltid kastats fram och tillbaka mellan läkare och aldrig fått några klara besked.
När jag var 13 så fick jag en oerhört kraftig huvudvärk, den varade i ett år före det att någon listat ut vad som orsakade det och gjorde något åt det.
Denna någon var dr Patrik Sturnegck i Linköping, en man som jag är oerhört tacksam mot, han har hjälpt mig sedan jag var 7år gammal.
När jag började gymnasiet så bytte jag från Linköpings universitetssjukhus till Sahlgrenska universitetssjukhuset i Göteborg.
Det är ett val jag för evigt kommer att ångra.
Min behandlande kirurg blev dr Magnus Tessel, en läkare jag ytterst sällan såg skymten av, jag fick alltid träffa andra läkare i hans ställe.
Under dom två åren jag var patient hos honom så utvecklade jag en oerhört kraftig huvudvärk, en huvudvärk så kraftig att jag önskar livet ur mig själv när jag har den.
Jag har denna huvudvärk varje dag och har haft det så i två år, jag har kastats fram och tillbaka mellan läkare och aldrig kunnat få ett bra svar på vad som orsakar denna smärta.
Sanningen är den att ingen läkare har tagit min huvudvärk på allvar förrens jag valde att komma tillbaka till dr Stugnegck i Linköping.
Men jag var där den 10/9 i år, med ett löfte om att jag inom en månads tid skulle få träffa en smärtspecialist, om att jag skulle få hjälp, och att det inom två månaders tid skulle finnas underlag för att ta ett beslut hur vida jag behöver operera min Arnold Chiarri igen.
Men nu har det gått 39 dagar, jag har fortfarande inte ens fått komma till min neurolog.
Min situation nu är att jag har pausat mitt liv, jag tar oerhört kraftiga värktabletter, värktabletter som gör mig oförmögen till att hitta på något.
Jag sitter och väntar på att få ett svar, att få hjälp, hjälp som ska vara självklar..
Men min hjälp den försvinner i byråkratin vi i Sverige kallar sjukvård.
Politikerna är så förbannat stolta över vår sjukvård.
Men det är inte jag, jag har i 2,5års tid gått och önskat livet ur mig själv för att min huvudvärk är så fruktansvärd.
Mina värktabletter hjälper inte, i bästa fall så lindrar dom.
Ett system som är satt i bruk för att vårda och hjälpa människor ska inte få fungera på detta sättet, det ska inte få ta så här lång tid.
Själv börjar jag känna att den psykiska påfrestningen utav min huvudvärd, den börjar köra slut på min energi.
Jag har ingen livslust eller ork för att hitta på något längre, även om jag hade det så fungerar det inte med mina tabletter.
Hela min situation sätter en enorm press på min familj, att försöka hjälp mig.
Men det är inte deras ansvar att hjälpa mig, dom ska inte behöva ta det ansvaret.
Det ska inte finnas ett behov för min familj att stiga in och trycka på för att vi ens ska få ett svar, något är gravt fel med sjukvården när man måste jaga och jaga för att ens få tag i någon.
Ni måhända vara stolta över sjukvården vi har i bruk i detta ”fantastiska” land som heter Sverige.
Men det är inte vi som ser hur den faktiskt fungerar, jag fruktar för dom som har allvarligare tillstånd som råkar ut för detta system.
Det är en tillräckligt stor påfrestning för psyket att vara sjuk och det tar nog av ens krafter, utan att man ska behöva jaga sjukvården med en högaffel för att man ska få den hjälpen man behöver och är berättigad till.
Jag har levt 20 långa år, fyllda av smärta, ilska, förtvivlan och hopp som etableras för att ryckas väck, men jag har fått nog av det nu, inte en dag till tänker jag låta sjukvården diktera mitt liv.
Det lilla liv jag har kvar, som jag kämpar så hårt för att hålla fast i, allt för många har drivitis iväg utav pressen när jag mått dåligt, allt för många broar jag bränt och förhållanden som rasat.
Jag kämpar varje dag, på grund utav avsaknaden av struktur inom sjukvården, bristen på hjälp.
Får jag inte min hjälp snart, då är det försent.
That's all right because you wish you were dead,
You live life with a hex,
Over your head,
A savior's mouth with a serpents tongue,
But don't forget you're like this with the chosen one,
And I forget about my losing streak,
But you never slip at a chance to remind,
It sounds like you should save a prayer for me,
But I'll take my chances with the unworthy
And you know the quick path,
The righteous the way back,
I'll end up the only one,
I'll end up the lost son
http://open.spotify.com/track/3txxlEh6a0tdpef20gQRKw
Hur blev det så här?
Fattar inte hur jag fortfarande efter så lång tid kan känna samma panik och saknad, att känna känslan att jag hade gett mitt liv för att allt skulle varit annorlunda.
Jag är arg på allt och mig själv, inget som går att ändra, inget som går att göra.
Skulle uppskattat allt när jag hade möjligheten, för den kommer ej igen..
Jag vet inte var jag ska ta vägen.. vet inte vad jag ska göra..
Kommer aldrig mer få ha dig vid min sida..
Känner att en helt ny start hade varit bra för mig..
Sydney.. ja.. det blir nog bra..
Eller Kiruna? Jag vet inte..
Och min smärta, den är inte bara fysisk längre, utan mental..
Jag känner en smärta utan dess like..
Jag känner oftare och oftare att jag bara önskar att jag vore död istället för att behöva genomleva allt detta, men det kommer aldrig att ske, för hur värdelöst jag än mår, så älskar jag min familj, vill inte förlora dom, det är dom som tar mig igenom allt det här, även om jag inte kan säga det till dom, även om jag inte kan berätta allt detta..
Dom skulle aldrig förstå det, dom skulle aldrig förstå saknaden eller tomheten, eller smärtan.
Smärtan av mitt huvud, efter dig, av mig själv, smärtan som får mig att önska att jag aldrig fötts..
Det vore mycket bättre så.
Learn to live
Jag vill inte riskera att vakna en vacker dag och inse att jag inte gör någon skillnad..
Hellre så gör jag en skillnad och riskerar att inte vakna.
Jag vill absolut in ha ett jobb som endast är ett jobb, där jag jobbar vanliga arbetstider för en vanlig lön, utan en belöning, utan att jag får en känsla av att jag gjort något för omvärlden..
Jag har alltid velat hjälpa människor, och jag gör det alltid så fort jag får chansen.
Min stora dröm är egentligen att bli ambulanssjuksköterska, men jag har insett på senaste tiden att jag har ett annat yrke jag vill göra före.
Ett annat mål att uppfylla först.
Ett yrke som till fullo gör en skillnad, folk som riskerar sina liv så att andra får leva sina.
Soldat, jag vill gå in i militären, för det är dom som sannerligen gör skillnad här i världen, det är inte designers, det är inte politiker, det är inte lastbilschaufförer eller industriarbetare..
Militärerna är dom som smutsar ner sig för att försvara dom mänskliga rättigheterna, dom som vaktar när vi sover, dom som skyddar oss mot mörkret..
Det är dom som bär vikten av världen.
"These things we do, so that others may live"
Detta är mottot för USAF Pararescue, och det är sannerligen inspirerade.
Pick yourself up
Stop loving
Start living
Don't get held back
That's where they want you to be
http://open.spotify.com/track/0lPwIShramuW4sVgclKRKc
The past is your key to the future, the present is just a guideline.
Tankar som far runt i mitt huvud, saker jag vill ha lösta före det är för sent..
Saker jag inte vet om jag någonsin kommer ha ett svar på..
Jag sitter här, och vill bara en gång för alla ha ett svar, en lösning, något..
Något som ger mig lugn och som kan begrava min ångest och min smärta, så att jag kan lämna den långt bakom mig, i mitt förflutna..
Jag har folk i mitt förflutna jag vill säga förlåt till, eller säga hur mycket jag uppskattade dom, men jag får inte chansen till det igen..
Jag har problem som kvarstår oavsett vad jag gör..
Problem ingen lyckas lösa, ingen kan hitta en anledning, eller en lösning..
Så vad fan gör man då?
Ska man bara sitta och ta det?
Vara tyst och snäll och foga sig, inte visa illska och smärta, så att folk runt om en kan låssas om att allt är som det ska vara?
Nej..
Det korta svaret är nej, det långa svaret är nej..
Svaret är allitd nej..
Man ska inte foga sig efter någon annans mall när ingen annan kan förstå hur man har det..
Det är okej att känna smärta, att vara ledsen, att vara rädd..
Det är okej att vara ledsen för saker som är förgågna, saker som ej längre kan räddas.
Det är okej att ha svaga stunder, vi kan inte alltid vara starka..
Men hitta någon som kan vara stark för dig när du fallerar, någon som kan vara ett ljus i mörkret, någon som kan bära din tyngd när du faller.
Var stolt för att du är den du är, och för vad du klarat av.
Var stolt.
Stolt över mig själv.
Jag gick ut med bättre betyg än vad jag trodde..
Jag är förvånad över mig själv, över att jag orkat, och att jag tagit mig ändan hit.
Nu är jag här, jag letar jobb för att överleva sommaren och hösten.
Och längtar efter att få börja studera till våren.
Och livet har rullat på som det ska, allt löser sig.
Och jag har träffat dig och jag är så jävla glad att jag gjort det.
Det blir en kort text i dag, men så blir det ibland.
Best of you
En vecka kvar till studenten och sen går jag inte längre på LBS, kommer inte längre träffa mina vänner varje dag.
Det är både roligt och sorgset på en och samma gång.
Skolan har behandlat mig väldigt väl, och verkligen tillåtit mig att växa som person, men samtidigt så ska det bli väldigt roligt att få gå vidare i livet, att få börja ta mina första stapplande steg mot mitt vuxna liv, mitt eget ansvar och mina egna beslut.
Den senate tiden har varit helt fantastisk för mig, haft en underbar tid med mycket härligt folk och träffat nytt folk jag gillar att umgås och prata med.
Det känns fantastiskt och jag har inte varit så här glad och mått så här bra på väldigt länge.
Skönt att ta sig dit man ska, skönt att röra sig frammåt.
Jag är på väg, inget kan stoppa mig nu.
Och inget ska stoppa mig heller.
Börjar fundera så smått på vilka ställen jag vill uppleva under min livstid, har ett par givna ställen jag verkligen vill åka till, bland annat Kanada och Nya Zeeland.
Allt man kan hoppas på i framtiden är att man kan hitta någon som delar samma ambitioner, men det som sker, det sker, man kan leva ett bra och lyckligt liv ändå.
Jag tänker leva mitt liv fullt ut, det tycker jag att alla ska göra.
Nu väntar en underbar sommar med nya äventyr och nya upplevelser, njut mina vänner, njut.
Ta chanser ni egentligen inte skulle våga ta, för man lever bara en gång och livet är skört, så gör allt ni vill göra så länge det inte skadar någon annan.
När man ser tillbaka på sitt liv så ska man inte ha ett liv fullt med "åh jag borde ha" upplevelser, utan ett liv fullt med "haha, vad dum jag var som provade det där".
Lev livet för alla dom som inte kan.
Foo Fighters – Best Of You
The time of my life..
Jag mår så jävla bra, har det så underbart!
Balen var i söndags, mitt livs bästa kväll och natt, hade så fantastiskt roligt och fick så många bra minnen..
Kommer alltid att minnas den kvällen.
Hade även världens bästa baldejt.
Så har jag varit på Liseberg tillsammans med dom andra Elevambassadörerna på LBS och har lärt känna en massa nytt härligt folk, och fått höra LBS storslagna planer inför hösten, låter väldigt spännande för dom som fortfarande går i skolan då!
Kommer att sakna LBS nu när jag tar studenten, kommer sakna min klass och mina underbara lärare.
Hade inte kunnat ha en bättre gymnasietid än vad jag har haft.
Så tar jag stundenten om en vecka..
Fan vad tiden har gått snabbt, tre år på ett ögonblick..
Grejade mitt sista betyg i dag, kommer gå ut med MVG i 6 utav 8 ämnen jag läser i år.
Känner mig jävligt stolt över mig själv, med tanke på vilket skit år jag har haft.
men jag överlever, likt så många andra.
Och jag har ett långt och härligt liv framför mig, ett liv jag tänker älska och vårda.
Urban Cone – Kings & Queens/Marcus
Man of Iron?
Ingentin kan förstöra mig, inget kan skada mig..
Finns inte ens något som gör ont längre..
Bilolyckan var inte ens läskig.
Smärta är inget problem, alls..
Och det känns helt sjukt när jag tänker på det..
För när jag verkligen tänker efter, så det påverkar mig inte.
Till exempel:
En gång när jag opererats, så vaknade jag före man ens hade hunnit plocka väck tuben ur halsen på mig..
Sedan, en kvart senare, när jag väl hade kommit till uppvaket där dom skulle övervaka mig i ett dygn, så blev jag så jävla pissenödig, men dom gav mig bara en flaska..
Så, trotts mina sönderskärda och ihopsydda magmuskler, så tog jag mig ur sängen på egen hand och promenerade bort till sjuksköterskorna och lämnade flaskan och sedan gick jag på toan..
Och dom bara glodde på mig..
Jag inser att det inte är bra att ha den smärttröskeln, för jag tycker inte att saker gör ont längre, såvidare det inte verkligen är extrem smärta..
Men det ger även möjligheter..
Men jag vet att jag är stark, annars hade jag inte levt nu.
Jag vet att jag är omtyckt, och jag vet att jag kan vara stolt över den jag är.
Jag älskar mig själv och mina vänner.
Livet är underbart mina vänner, njut av det.
Save your scissors
Ja..
I dag hade varit en väldigt speciell dag, det har jag inte glömt, och kommer inte att glömma heller.
Jag kommer aldrig glömma det som var bra, och allt som skedde före du visade ditt sanna jag.
Före det inte längre kunde vara vi.
Men nog om det, bara råkade tänka på dig nu när jag såg datumet..
Men det gör jag inte annars.
Livet rullar på, jag är jävligt stolt över mig själv, och det med all rätt.
Trotts en oftantligt hög sjukfrånvaro så kommer jag gå ut gymnasiet med jävligt bra betyg.
Jag är påväg mot mina mål i livet, jag löser mina mål.
Livet har vänt sig på rätt håll, och jag är glad för det.
I morgon ska jag köra totalt 60 mil för att träffa min läkare, så jag kanske äntligen kan få hjälp att reda ut min värk och få det åtgärdat.
Äntligen säger jag bara.
Och bara så ni vet, jag älskar mina vänner, så länge jag har dom så klarar jag mig, skiter i tjejer helt och hållet, orkar inte med allt jävla drama.
Nöjer mig med en öl, och mina fullkommligt underbara vänner, för bättre än så kan det inte blir, ingen kan bli bättre än vad mina vänner är.
Snart så tar jag studenten, fyfan vad skönt..
Livet är på väg, så håll i hatten!
Sedan så har jag ett tips: Läs dikten "If" utav Rudyard Kipling, den är väldigt vacker och fruktansvärt inspirerande.
It´s complicated
Jag har haft en fantastisk helg med underbara människor.
Började i lördags med utställning och uppvisning av dans på 035, sedan en awesome konsert på James.
För att i söndags ha umgåtts med mina kära vänner från Landeryd och tågen, det var mycket trevligt, dessa trevligheter fortsatte i dag då vi körde ett tåg för FEDECRAIL, mycket trevligt evenemang, men nu efter ett par dagar utan tillräcklig sömn och arbete så är jag rätt slut, men jag måste plugga..
Har prov i morgon..
Och för att förstöra stämningen riktigt effektivt och för att få mig att må skit dåligt igen, så har min mamma umgåtts med mitt ex i huset jag bor i, jävligt respektlöst faktiskt.
Jag har inget emot att dom umgås, men jag vill inte veta av henne, jag vill inte höra något..
Hon finns inte för mig längre, och hon ska lämna mina tankar för gott..
Men det betyder inte att dom kan umgås under samma tak som jag bor under..
Det är inte okej..
För när allt kommer till kritan, så har hon sårat mig, hon har tryckt ner mig och hela tiden behandlat mig som skit..
Vilket har lett till att det är allt jag tror att jag är, allt jag tror att jag är värd..
Det känns ju jävligt kul..
You’re not the person that I knew back then.
It’s all too late to set things straight cause everything has been.
You’re not the person that I knew back then.
Let's try and act like this didn’t happen.
Move on with your friends like you ever had them.
You still know me, still not cut out for this sort of thing.
Never one to be caught in between,
I need constant reminders of everything.
So what? It’s who I am, but I think I've played it off so well.
I just hold it in, no matter how I’ve been,
So nobody, nobody can tell.
Don't close your eyes.
The warmth of your embraceHas lifted me from the groundThe strength you've given me
Jag är tacksam för att jag för en kort stund fick ha dig.
Även om du aldrig egentligen var min.
För du var alltid frånvarande, och du pratade aldrig med mig.
Det hette alltid att du har pratat med "xxxx" och inte behövde prata med mig.
Men du lite aldrig på mig.
Och det var aldrig mig du ville ha.
Så jag hoppas att du blir lycklig nu när du får möjligheten att vara med honom.
För jag börjar må bra igen, och jag känner inget ångest utan dig.
Livet börjar vända, men jag kommer alltid vara ensam, men det är nog lika bra det.
Parkway Drive – Don't Close Your Eyes
I will not be forgotten
This is my time to shine
I've go the scars to prove it
Only the stron survive
I'm not afraid of dying
Everyone has their time
Life never favord weakness
Och du var just min svaghet..
Det var därför du var tvungen att försvinna ur mitt liv.
Jag orkar inte med att ha en svag punkt nu när världen ligger på mina axlar, jag kommer att krossas då.
Och det TÄNKER jag inte göra, jag ska visa mig stark, inte för någon annan, utan för mig själv.
För att bevisa att jag kan, jag ska ta mig igenom allt, jag ska vara starkare i slutet, och vara någon önskvärd.
I morgon ska min läkare ringa, Mamma lovade att prata med honom åt mig, för jag orkar inte dra igenom allt.
Så förhoppningsvis så är detta början på slutet, för denna gång.
För övrigt så har jag haft det helt fantastiskt den senaste tiden med mina vänner, konserter och valborgsfirande.
Ni finns alltid där när man behöver det, och jag älskar er för det!
In the water I'm beautiful
And I know its not to get away from me,You just need a change of scenerySo strange how everything went wrong so fastAnd I hope that this confusion does not lastThese words might be, too little too late,And I’m afraid that I have already lost you.Now three months equals eternity and this will be so hardAnd I will long to hold you in my arms
Hmm, jag har funnit en väldigt intressant skola jag skulle kunna tänka mig att söka till..
Jag har nämligen två drömmar gällande framtidsyrken, som båda väger lika tungt för mig..
Det är ambulanssjukvårdare, och det är att jobba med animerade filmer och visuella effekter..
Och i dag fann jag faktiskt en skola som sysslade med animerade filmer som jag skulle vilja söka till.
Men den ligger på Nya Zeeland..
Det är jävligt långt, och jag lämnar då allt bakom mig..
Så jag vet inte riktigt.
Jag vill väldigt gärna söka, men om man kommer inte och måste flytta till andra sidan jorden så känns det kanske annorlunda..
Jag.. Nya Zeeländare?
Verkar vara en fantastiskt bra skola dock, och jag skulle kanske kunna göra något av mig själv..
Göra mig till någon folk är stolt över att känna.
Men samtidigt så har jag ju en enorm önskan inom mig till att hjälpa folk..
Och det är just den önskan som ej skulle stillas med ett sådant jobb..
Söka till en skola som kan leda till ett fantastiskt roligt jobb, men på kuppen behöva överge allt här hemma för att vara ensam i ett land man aldrig varit i?
Eller sattsa på sin andra dröm, stanna här, och hjälpa folk, och må bra men riskera att kanske ångra sig senare att man aldrig tog chansen med det där jobbet?
