eatensplace

För det är precis så det är på andra hållet.

Jag känner mig liten, och jag känner mig trampad på..
Jag undrar varför jag varit nertryckt, varför jag aldrig varit prioriterad..
Jag undrar varför jag har det som jag har det..

Jag önskar att jag hade en vän, som förstod hur det var att ha mitt huvud, min sjukdom..
Jag uppskattar och älskar mina vänner, det är inte det, men jag inser, att dom inte riktigt kan sätta sig in i min situation.

Och jag undrar..
När jag inte ens kan älska mig själv, för den jag är, när jag har min sjukdom..
Hur ska någon annan kunna göra det?
Jag kommer inte längre än att jag respekterar mig själv, och jag är stolt över den jag är..
Men jag älskar inte mig själv.
Och skulle jag få chansen, så hade jag lämnat mig själv långt bakom och svävat med fåglarna.

Jag har mina drömmar, jag har mina mål..
Men dom känns så långt borta, och så svåra att nå..

Och när man sitter här, hopplöst ensam, och har ont, både fysiskt som psykiskt, så är det svårt att göra något annat än att tänka på livet och undra vart det ska ta vägen här näst.

Jag är sjuk, kommer alltid vara det, inget att göra något åt..
Men det värsta är när man släpper någon nära inpå, och blir sviken, på grund av något som dom bör ha förståelse för.