eatensplace

Father time, return what's mine.

The innocence you stole from these eyes.

Because I feel numb. For the vision burning before me is one of former glory.

An icon cast in the light of freer times, now writhes in a bed of lies.

Hope doesn't live here.

Såg att parkway drive kommer till götet i april, jag och en av mina bästa vänner ska gå och se dom.
Så ja, det är en av ett par bra saker i dag.

Men jag är fortfarande sjuk, helvetiskt sjuk.

Och jag fortsätter av någon jävla anledning att säga saker jag inte på något jävla plan ens har tänkt tanken på att säga.
Min hjärna är ett jävla mysterium, och jag hatar det.

Jag hatar hur jag kan vara ibland.
Jag hatar det så oerhört mycket, hur jag ibland säger saker, som jag inte ens har tänkt.
Hur saker kommer ut ur min mun, när jag inte ens tänkt tanken på att säga det.
Och ibland blir det för lätt att fokusera på allt det dåliga, allt det som får mig att känna mig osäker.
Dom där små detaljerna som får mig att må dåligt.
Jag önskar att folk i min omgivning kunde inse det, och förstå.

Torka tårarna min vän.
Jag tror jag vet ungefär hur det känns.

som att försöka dansa med en myndighet.

Du ville bara ha ett hem, en plats.

nånting vettigt att göra, vad som helst.