eatensplace

What I've become is what you'd never want to see me be.
I live a life thats full of filth disgrace and apathy.
I travel down a road that's paved and made with this disease.
So, I'd advise don't waste your time and try to save me.

Mitt namn är Marcus Gustafsson och jag fyller snart 20.
Ändan sedan jag föddes så har jag haft omfattande problem med min hälsa till följd utav min vattenskalle och min cysta på hjärnan, detta har lett till att jag haft mycket huvudvärk och missat mycket i skolan, jag har alltid kastats fram och tillbaka mellan läkare och aldrig fått några klara besked.
När jag var 13 så fick jag en oerhört kraftig huvudvärk, den varade i ett år före det att någon listat ut vad som orsakade det och gjorde något åt det.
Denna någon var dr Patrik Sturnegck i Linköping, en man som jag är oerhört tacksam mot, han har hjälpt mig sedan jag var 7år gammal.
När jag började gymnasiet så bytte jag från Linköpings universitetssjukhus till Sahlgrenska universitetssjukhuset i Göteborg.

Det är ett val jag för evigt kommer att ångra.
Min behandlande kirurg blev dr Magnus Tessel, en läkare jag ytterst sällan såg skymten av, jag fick alltid träffa andra läkare i hans ställe.
Under dom två åren jag var patient hos honom så utvecklade jag en oerhört kraftig huvudvärk, en huvudvärk så kraftig att jag önskar livet ur mig själv när jag har den.
Jag har denna huvudvärk varje dag och har haft det så i två år, jag har kastats fram och tillbaka mellan läkare och aldrig kunnat få ett bra svar på vad som orsakar denna smärta.
Sanningen är den att ingen läkare har tagit min huvudvärk på allvar förrens jag valde att komma tillbaka till dr Stugnegck i Linköping.

Men jag var där den 10/9 i år, med ett löfte om att jag inom en månads tid skulle få träffa en smärtspecialist, om att jag skulle få hjälp, och att det inom två månaders tid skulle finnas underlag för att ta ett beslut hur vida jag behöver operera min Arnold Chiarri igen.
Men nu har det gått 39 dagar, jag har fortfarande inte ens fått komma till min neurolog.
Min situation nu är att jag har pausat mitt liv, jag tar oerhört kraftiga värktabletter, värktabletter som gör mig oförmögen till att hitta på något.
Jag sitter och väntar på att få ett svar, att få hjälp, hjälp som ska vara självklar..
Men min hjälp den försvinner i byråkratin vi i Sverige kallar sjukvård.
Politikerna är så förbannat stolta över vår sjukvård.

Men det är inte jag, jag har i 2,5års tid gått och önskat livet ur mig själv för att min huvudvärk är så fruktansvärd.
Mina värktabletter hjälper inte, i bästa fall så lindrar dom.
Ett system som är satt i bruk för att vårda och hjälpa människor ska inte få fungera på detta sättet, det ska inte få ta så här lång tid.
Själv börjar jag känna att den psykiska påfrestningen utav min huvudvärd, den börjar köra slut på min energi.
Jag har ingen livslust eller ork för att hitta på något längre, även om jag hade det så fungerar det inte med mina tabletter.
Hela min situation sätter en enorm press på min familj, att försöka hjälp mig.
Men det är inte deras ansvar att hjälpa mig, dom ska inte behöva ta det ansvaret.
Det ska inte finnas ett behov för min familj att stiga in och trycka på för att vi ens ska få ett svar, något är gravt fel med sjukvården när man måste jaga och jaga för att ens få tag i någon.

Ni måhända vara stolta över sjukvården vi har i bruk i detta ”fantastiska” land som heter Sverige.
Men det är inte vi som ser hur den faktiskt fungerar, jag fruktar för dom som har allvarligare tillstånd som råkar ut för detta system.

Det är en tillräckligt stor påfrestning för psyket att vara sjuk och det tar nog av ens krafter, utan att man ska behöva jaga sjukvården med en högaffel för att man ska få den hjälpen man behöver och är berättigad till.

Jag har levt 20 långa år, fyllda av smärta, ilska, förtvivlan och hopp som etableras för att ryckas väck, men jag har fått nog av det nu, inte en dag till tänker jag låta sjukvården diktera mitt liv.
Det lilla liv jag har kvar, som jag kämpar så hårt för att hålla fast i, allt för många har drivitis iväg utav pressen när jag mått dåligt, allt för många broar jag bränt och förhållanden som rasat.
Jag kämpar varje dag, på grund utav avsaknaden av struktur inom sjukvården, bristen på hjälp.
Får jag inte min hjälp snart, då är det försent.

That's all right because you wish you were dead,
You live life with a hex,
Over your head,
A savior's mouth with a serpents tongue,
But don't forget you're like this with the chosen one,
And I forget about my losing streak,
But you never slip at a chance to remind,
It sounds like you should save a prayer for me,
But I'll take my chances with the unworthy

And you know the quick path,
The righteous the way back,
I'll end up the only one,
I'll end up the lost son

http://open.spotify.com/track/3txxlEh6a0tdpef20gQRKw

Fattar inte hur jag fortfarande efter så lång tid kan känna samma panik och saknad, att känna känslan att jag hade gett mitt liv för att allt skulle varit annorlunda.
Jag är arg på allt och mig själv, inget som går att ändra, inget som går att göra.
Skulle uppskattat allt när jag hade möjligheten, för den kommer ej igen..

Jag vet inte var jag ska ta vägen.. vet inte vad jag ska göra..
Kommer aldrig mer få ha dig vid min sida..

Känner att en helt ny start hade varit bra för mig..

Sydney.. ja.. det blir nog bra..
Eller Kiruna? Jag vet inte..

Och min smärta, den är inte bara fysisk längre, utan mental..
Jag känner en smärta utan dess like..
Jag känner oftare och oftare att jag bara önskar att jag vore död istället för att behöva genomleva allt detta, men det kommer aldrig att ske, för hur värdelöst jag än mår, så älskar jag min familj, vill inte förlora dom, det är dom som tar mig igenom allt det här, även om jag inte kan säga det till dom, även om jag inte kan berätta allt detta..
Dom skulle aldrig förstå det, dom skulle aldrig förstå saknaden eller tomheten, eller smärtan.
Smärtan av mitt huvud, efter dig, av mig själv, smärtan som får mig att önska att jag aldrig fötts..

Det vore mycket bättre så.

Jag vill inte riskera att vakna en vacker dag och inse att jag inte gör någon skillnad..
Hellre så gör jag en skillnad och riskerar att inte vakna.
Jag vill absolut in ha ett jobb som endast är ett jobb, där jag jobbar vanliga arbetstider för en vanlig lön, utan en belöning, utan att jag får en känsla av att jag gjort något för omvärlden..
Jag har alltid velat hjälpa människor, och jag gör det alltid så fort jag får chansen.

Min stora dröm är egentligen att bli ambulanssjuksköterska, men jag har insett på senaste tiden att jag har ett annat yrke jag vill göra före.
Ett annat mål att uppfylla först.
Ett yrke som till fullo gör en skillnad, folk som riskerar sina liv så att andra får leva sina.
Soldat, jag vill gå in i militären, för det är dom som sannerligen gör skillnad här i världen, det är inte designers, det är inte politiker, det är inte lastbilschaufförer eller industriarbetare..
Militärerna är dom som smutsar ner sig för att försvara dom mänskliga rättigheterna, dom som vaktar när vi sover, dom som skyddar oss mot mörkret..
Det är dom som bär vikten av världen.

"These things we do, so that others may live"
Detta är mottot för USAF Pararescue, och det är sannerligen inspirerade.

Pick yourself up
Stop loving
Start living
Don't get held back
That's where they want you to be

http://open.spotify.com/track/0lPwIShramuW4sVgclKRKc

Tankar som far runt i mitt huvud, saker jag vill ha lösta före det är för sent..
Saker jag inte vet om jag någonsin kommer ha ett svar på..
Jag sitter här, och vill bara en gång för alla ha ett svar, en lösning, något..
Något som ger mig lugn och som kan begrava min ångest och min smärta, så att jag kan lämna den långt bakom mig, i mitt förflutna..
Jag har folk i mitt förflutna jag vill säga förlåt till, eller säga hur mycket jag uppskattade dom, men jag får inte chansen till det igen..
Jag har problem som kvarstår oavsett vad jag gör..
Problem ingen lyckas lösa, ingen kan hitta en anledning, eller en lösning..
Så vad fan gör man då?
Ska man bara sitta och ta det?
Vara tyst och snäll och foga sig, inte visa illska och smärta, så att folk runt om en kan låssas om att allt är som det ska vara?
Nej..
Det korta svaret är nej, det långa svaret är nej..
Svaret är allitd nej..
Man ska inte foga sig efter någon annans mall när ingen annan kan förstå hur man har det..
Det är okej att känna smärta, att vara ledsen, att vara rädd..
Det är okej att vara ledsen för saker som är förgågna, saker som ej längre kan räddas.
Det är okej att ha svaga stunder, vi kan inte alltid vara starka..
Men hitta någon som kan vara stark för dig när du fallerar, någon som kan vara ett ljus i mörkret, någon som kan bära din tyngd när du faller.
Var stolt för att du är den du är, och för vad du klarat av.
Var stolt.

Jag gick ut med bättre betyg än vad jag trodde..
Jag är förvånad över mig själv, över att jag orkat, och att jag tagit mig ändan hit.
Nu är jag här, jag letar jobb för att överleva sommaren och hösten.
Och längtar efter att få börja studera till våren.

Och livet har rullat på som det ska, allt löser sig.
Och jag har träffat dig och jag är så jävla glad att jag gjort det.

Det blir en kort text i dag, men så blir det ibland.

En vecka kvar till studenten och sen går jag inte längre på LBS, kommer inte längre träffa mina vänner varje dag.
Det är både roligt och sorgset på en och samma gång.
Skolan har behandlat mig väldigt väl, och verkligen tillåtit mig att växa som person, men samtidigt så ska det bli väldigt roligt att få gå vidare i livet, att få börja ta mina första stapplande steg mot mitt vuxna liv, mitt eget ansvar och mina egna beslut.

Den senate tiden har varit helt fantastisk för mig, haft en underbar tid med mycket härligt folk och träffat nytt folk jag gillar att umgås och prata med.
Det känns fantastiskt och jag har inte varit så här glad och mått så här bra på väldigt länge.
Skönt att ta sig dit man ska, skönt att röra sig frammåt.
Jag är på väg, inget kan stoppa mig nu.
Och inget ska stoppa mig heller.

Börjar fundera så smått på vilka ställen jag vill uppleva under min livstid, har ett par givna ställen jag verkligen vill åka till, bland annat Kanada och Nya Zeeland.

Jag mår så jävla bra, har det så underbart!

Balen var i söndags, mitt livs bästa kväll och natt, hade så fantastiskt roligt och fick så många bra minnen..
Kommer alltid att minnas den kvällen.
Hade även världens bästa baldejt.

Så har jag varit på Liseberg tillsammans med dom andra Elevambassadörerna på LBS och har lärt känna en massa nytt härligt folk, och fått höra LBS storslagna planer inför hösten, låter väldigt spännande för dom som fortfarande går i skolan då!
Kommer att sakna LBS nu när jag tar studenten, kommer sakna min klass och mina underbara lärare.
Hade inte kunnat ha en bättre gymnasietid än vad jag har haft.

Så tar jag stundenten om en vecka..
Fan vad tiden har gått snabbt, tre år på ett ögonblick..
Grejade mitt sista betyg i dag, kommer gå ut med MVG i 6 utav 8 ämnen jag läser i år.
Känner mig jävligt stolt över mig själv, med tanke på vilket skit år jag har haft.

men jag överlever, likt så många andra.
Och jag har ett långt och härligt liv framför mig, ett liv jag tänker älska och vårda.

Urban Cone – Kings & Queens

/Marcus

Ingentin kan förstöra mig, inget kan skada mig..
Finns inte ens något som gör ont längre..
Bilolyckan var inte ens läskig.
Smärta är inget problem, alls..

Och det känns helt sjukt när jag tänker på det..
För när jag verkligen tänker efter, så det påverkar mig inte.

Till exempel:
En gång när jag opererats, så vaknade jag före man ens hade hunnit plocka väck tuben ur halsen på mig..
Sedan, en kvart senare, när jag väl hade kommit till uppvaket där dom skulle övervaka mig i ett dygn, så blev jag så jävla pissenödig, men dom gav mig bara en flaska..
Så, trotts mina sönderskärda och ihopsydda magmuskler, så tog jag mig ur sängen på egen hand och promenerade bort till sjuksköterskorna och lämnade flaskan och sedan gick jag på toan..
Och dom bara glodde på mig..


Jag inser att det inte är bra att ha den smärttröskeln, för jag tycker inte att saker gör ont längre, såvidare det inte verkligen är extrem smärta..

Men det ger även möjligheter..

Men jag vet att jag är stark, annars hade jag inte levt nu.
Jag vet att jag är omtyckt, och jag vet att jag kan vara stolt över den jag är.
Jag älskar mig själv och mina vänner.

Livet är underbart mina vänner, njut av det.