eatensplace

Jag vet inte varför..

Varje dag det senaste året så har jag fått betala priset för vad jag gjorde, men jag hade inget annat val..
Jag hade inget annat sätt att göra det på, annars hade hon aldrig kommit här ifrån..
Jag mår så djupt dåligt över att jag sårade henne så..
Men vad folk inte inser är hur djupt jag behövde såra mig själv för att göra det, vad jag var tvungen att göra för att få henne här ifrån, för att hon skulle packa sina saker och sticka här ifrån..
Jag har offrat delar av mig själv som aldrig kommer tillbaka, jag blir aldrig densamma igen, för jag tror inte längre på det goda inom mig själv, jag tror inte på något, allt jag vet är att jag inte är den jag brukade vara, och kommer aldrig vara det igen efter allt som hände, och allt jag gjorde..
Jag vet inte vad jag ska göra, eller vad jag ska säga, kan inte säga något till henne, för hon kommer aldrig förstå, det gör inte mina vänner heller..
Men jag vet att hon är lycklig och att hon mår bra nu, det är allt som spelar någon roll i slutändan, det gör det värt det..

Men jag vet inte om detta någonsin försvinner för min del, det finns en helt annan sida till sanningen än vad hon känner till, en sida hon aldrig kommer se..
Den sidan tynger mig, och jag kan inte fly från den..
Jag kan inte gå vidare med det på mina axlar.

För sanningen har två versioner, du hade bara tur och fick den enkla versionen..

Jag kommer nog aldrig förlåta mig själv för allt som hände då, jag försöker att övertyga mig själv om att jag inte hade något val, varje dag försöker jag övertyga mig själ om det..

Men jag ljuger fruktansvärt dåligt, kan inte ens ljuga för mig själv..
Jag försatte mig i ett livslångt helvete, och sårade den enda personen jag någonsin verkligen bytt mig om..
Och det känns som en brinnande kniv i hjärtat, en kniv som aldrig försvinner..

Jag vet att saker aldrig kommer bli som dom brukade vara, jag vet att varje gång jag hör hennes röst eller ser henne så kommer jag att påminnas om den där dagen som jag för evigt kommer ångra..
Men jag vet att jag har henne att tacka för väldigt mycket, jag är osäker på om jag varit här om det inte vore för henne..

Men jag vet att jag aldrig kommer vara så lycklig igen..
För nu befinner jag mig i helvete..

Hell is not a place we go when we die, It's a place we create for each other in times of hardship and disaster, based on our political and religious beliefs.

Folk lägger så mycket tid och energi på att bli omtyckta, dom försöker vara något dom egentligen inte är, varför? fåfänga?
För allt har ett slut, och var händer när mitt liv är slut? Vem kommer att komma ihåg mig? och varför?

Jag tycker inte att det är viktigt att någon tycker om mig och jag kommer inte försöka att vara någon till lags, för dom enda jag vill ska tycka om mig, det är min familj, och dom kommer att komma ihåg mig för den jag är, för allt jag står för och kämpat för.
Och jag ser det som det viktigaste i livet, att man ska lämna ett arv efter sig något att bli ihågkommen för.

För satsar man blint på att endast skaffa sig så mycket vänner som möjligt eller tillfredsställa hela sin omgivning så kommer inte någon komma ihåg dig när din tid på jorden är slut, ett litet tag kommer folk tänka "åh, var inte det han/hon som blabla" när dm hör personens namn, men likt ett eko i en grotta kommer det sakta att klinga ut i tomrummet, vem ska komma ihåg en då?

Jag blir så ledsen när folks största problem och bekymmer är värdsliga ting som när allt kommer omkring, inte spelar någon roll..
En tröja eller ett läppstift kommer inte rädda dig när någon pekar ett vapen mot ditt huvud, såvida du inte råkar vara McGyver, då kanske det kan vara relevant..

Folk i dagens samhälle har ett stort behov av värdsliga ting utan att fundera på vart det leder dom..
Dom kan inte ens stanna upp en sekund för att fundera på vad dom gjort för skillnad för sina medmänniskor.

För i slutändan så spelar det absolut ingen roll om du har 1000 vänner på FB, för jag vågar utlova att ingen av dom kommer vara med dig när du tänker din sista tanke när du dör.

För oavsett hur många som tycker om dig, eller hur många som är där och håller din hand, när du stirrar döden i vitögat så kommer man bara tänka en tanke, och den kommer inte vara ägnad " ååh, dom dök upp"
Nej,,
De kommer vara..

Vad har jag gjort för dom jag älskar?

Jag har varit i situationer där jag likväl hade kunnat dö, rätt många gånger vid det här laget..
Tanken har slagit mig gång på gång..
Vad gör jag med mitt liv egentligen?
Vad kommer jag lämna för arv efter mig?

Det handlar inte om någon "Grand Gesture"
Utan om små saker i ens liv som kommer göra en skillnad för någon annan, att se till att dom som är viktiga för en mår bra och är glada.

En god gärning leder till en annan, så gör åtminstone en god gärning under er livstid.