eatensplace

Fattar inte hur jag fortfarande efter så lång tid kan känna samma panik och saknad, att känna känslan att jag hade gett mitt liv för att allt skulle varit annorlunda.
Jag är arg på allt och mig själv, inget som går att ändra, inget som går att göra.
Skulle uppskattat allt när jag hade möjligheten, för den kommer ej igen..

Jag vet inte var jag ska ta vägen.. vet inte vad jag ska göra..
Kommer aldrig mer få ha dig vid min sida..

Känner att en helt ny start hade varit bra för mig..

Sydney.. ja.. det blir nog bra..
Eller Kiruna? Jag vet inte..

Och min smärta, den är inte bara fysisk längre, utan mental..
Jag känner en smärta utan dess like..
Jag känner oftare och oftare att jag bara önskar att jag vore död istället för att behöva genomleva allt detta, men det kommer aldrig att ske, för hur värdelöst jag än mår, så älskar jag min familj, vill inte förlora dom, det är dom som tar mig igenom allt det här, även om jag inte kan säga det till dom, även om jag inte kan berätta allt detta..
Dom skulle aldrig förstå det, dom skulle aldrig förstå saknaden eller tomheten, eller smärtan.
Smärtan av mitt huvud, efter dig, av mig själv, smärtan som får mig att önska att jag aldrig fötts..

Det vore mycket bättre så.